Siirry sisältöön

Livet fortsätter efter den sista valsen

3.3.2023
Livet fortsätter efter den sista valsen

Efter Jarmo Markkulas hjärninfarkt tog det länge för honom och frun Sari att erkänna att vardagen inte skulle återgå till det normala. Nu gläds de åt nya saker.

Det har snart gått tio år sedan händelserna som förändrade Sari och Jarmo Markkulas liv. Paret bodde då i Storkyro i södra Österbotten och tillbringade en helt vanlig dag i slutet av juli.

– Fastän jag hade en hemsk huvudvärk åkte jag hemifrån för jobb 15 kilometer bort, precis som alla andra morgnar. Jag trodde att mitt konstiga mående berodde på att jag kanske hade druckit mindre kaffe än vanligt, minns Jarmo som då jobbade som jordbrukare.

Värken lättade inte så han åkte hem för att koka mer kaffe. Den planerade turen till blåbärsskogen ställdes också in på grund av regn.

– Sedan kom vi på att vi kanske ska passa på att träna. Vi var aktiva tävlingsdansare och den nya säsongen skulle just starta efter sommarpausen, berättar Sari.

Mitt i dansövningen insåg hon att allt inte stämmer. Jarmo släpade efter i stegen och minen såg konstig ut.

– Min egen pappa hade fått en hjärninfarkt året innan så jag kände igen symptomen och ringde en ambulans. Det blev bokstavligen vår sista vals, säger Sari.

Jarmo å sin sida kände sig inte sjuk.

– När ambulansen kom tänkte jag att visst kan jag åka med när den nu är beställd.

En stund i taget

I centralsjukhuset i Seinäjoki hittades en dissektion i halspulsådern som krävde att Jarmo åkte till Tammerfors universitetssjukhus. Han säger att han inte förstod att vara rädd ens under ambulansfärden.

– Jag litade på att jag var i bra händer. Sari å sin sida började inse att det inte handlade om någon liten grej.

– Benen vek sig när jag förstod situationen. Fram tills då hade jag tänkt optimistiskt, att det inte kan vara så illa.

De första dagarna var det osäkert om Jarmo ens skulle överleva. Rupturen i halspulsådern hade hunnit orsaka en omfattande hjärninfarkt. I början kunde de bara leva en stund i taget, säger Sari.

Familjens tre barn var då 13, 17 och 19 år. Sari minns hur hon satt med sina äldsta barn vid köksbordet och pratade om det skedda.

– Vi pratade och stödde varann. Min yngsta satt en bit bort och lyssnade tyst på oss. Det var hans sätt att behandla saken.

Enligt Sari var det omöjligt att sova i hennes och Jarmos säng. Det var så konstigt när han inte var där. I stället lade hon sig på soffan i källaren.

– Snart kom den yngsta pojken med sitt täcke. Sedan sov vi skavfötters på divansoffan hela den tiden som Jarmo var på sjukhus.

Paret minns också ett besök av en socialarbetare i Jarmos sjukhusrum. Hon hämtade en stor hög med papper och berättade om olika alternativ för boende på institution.

– Jag förstod inte alls vad institutionell vård och tjänster för personer med funktionshinder hade med oss att göra. Själv tänkte jag bara på hur jag skulle överleva de kommande fem minuterna. Senare var broschyrerna nog till nytta, säger Sari.

Tänkte på arbetet

Fastän Jarmo i början var så gott som immobil fungerade hans tankar och prat nästan som normalt. I stället för sin egen hälsa tänkte han framförallt på jobbsaker. Att ta hand om gårdens grisar var den mest akuta oron.

– Lyckligtvis hittade vi andra som kunna hoppa in. Min tanke var att jag tar ett par kryckor och åker hem för att ordna med allt. I verkligheten var det svårt för mig att ens förflytta mig till en rullstol, berättar Jarmo.

Till slut tillbringade han totalt fem månader på rehabiliteringsavdelningen i Seinäjoki efter akutvården i Tammerfors. Efter en veckas sjukledighet fortsatte Sari i sitt arbete som speciallärare och körde alltid efter arbetsdagen från Storkyro till Jarmo i Seinäjoki.

– Dessutom skjutsade jag det yngsta barnet till dansträningar. Det var en riktig ruljangs och jag körde 35 000 kilometer på kort tid. Men det var mitt sätt att fortsätta en så normal vardag som möjligt och att överleva, konstaterar Sari.

Enligt henne var arbetet en livlina och en trygghet i livet som i övrigt blivit konstigt och kaotiskt.

– På jobbet kände jag mig som mitt proffsiga jag. Resten av vardagen handlade om att uthärda. Plötsligt måste jag delta i gårdens ärenden som Jarmo alltid ansvarat för. Från rehabiliteringsavdelningen försökte han förklara vart och för vilket pris det lönar sig att sälja spannmålsskörden, beskriver Sari.

– Fickräknaren hölls stadigt i min hand fastän jag annars hade svårt att röra på mig, berättar Jarmo.

Motstridig hemkomst

Sari beskriver den här perioden som mekaniskt utförande.

– Jag hade en oändlig lista på saker som måste tas hand om. När jag kunde stryka över en uppgift väntade redan nästa.

Till slut fick Jarmo komma hem. Fastän stunden var efterlängtad märkte Sari motstridiga känslor hos sig själv.

– Jag frågade mig vad jag ska göra med den här mannen. Jag kände mig hjälplös och otillräcklig, beskriver hon.

Jarmo märkte att fruns styrkor sinade. Hans reaktion var att undvika allt extra jobb för Sari och börja rehabilitera sig själv. Att noggrant genomföra gymnastikövningarna blev makarnas gemensamma projekt.

Till slut var båda tvungna att erkänna ett rehabiliteringen trots hårda försök inte fortskred enligt deras förhoppningar. Det var dags att acceptera realiteterna och börja planera livet på en ny grund.

Detta har inneburit att de fått ge upp många viktiga saker, såsom yrket som jordbrukare, tidigare hobbyer och drömhem - met som de själva byggt. Det var svårt för Jarmo att röra sig mellan egnahemshusets tre våningar, fastän han numera kan gå utan kryckor och ibland helt utan stöd. Dessutom måste Sari ensam ta hand om hushåll och gård.

Paret äger fortfarande huset, men bor nu i ett höghus i Vasa. Jarmo håller fortfarande på att långsamt släppa taget om sitt livsverk som jordbrukare.

– Jag hade gjort stora investeringar just innan jag insjukna - de. Vi har sålt egendom pö om pö. Av någon anledning kan det svåraste vara att ge upp vissa små grejer. Till exempel har jag inte ännu klarat av att ge bort mina slalomskidor, berättar han.

Nytt livsinnehåll

Innan Jarmos insjuknande hade paret vid sidan om arbetsoch familjeliv hunnit motionera tillsammans och ta hand om konditionen. De har varit tvungna att hitta nya hobbyer i stället för de fysiska.

En viktig glädjekälla har blivit föreningsverksamheten och st öd av andra i liknande situation. Jarmo deltar aktivt i verksamheten i Vasas AVH-klubb och utbildar sig som bäst till erfarenhetsexpert.

– Få människor är mottagliga för verksamhet med likasin - nade genast efter ett insjuknande. Men när man ger till andra får man mångfalt tillbaka. Jag försöker utveckla denna sida i mig, säger Jarmo.

En viktig sak i vardagen var att han fick tillbaka rätten att köra bil. Han kan nu röra sig självständigt med sin handstyrda bil.

Även Sari säger sig ha fått mycket nytt i livet efter att hon vågade släppa taget om det förflutna. Under de senaste åren har hon gått flera terapiutbildningar.

– Jag bestämde att jag vill hjälpa andra om jag bara över - lever själv. Mitt arbete har jag inte ännu bytt ut, men tids nog kan även det vara möjligt.

Enligt Sari har de tunga upplevelserna gett henne förmågan att leva i nuet. Eftersom livet kan ändras när som helst måste man förverkliga drömmarna nu.

  • Text: Mari Vehmanen
  • Foto: Christoffer Björklund

Lisää aiheesta

  • Saknar sin friska partner

    30.11.2023

    Terhi Kunnas make förlorade talförmågan efter en stroke och blev förlamad på höger sida. Parförhållandet förvandlades till en vårdrelation där den romantiska kärleken byttes ut mot medlidande. Efter en smärtsam separation fortsatte livet på ett nytt sätt tills det slutliga uppbrottet kom som en överraskning.

  • Föreningen bjöd på ett nytt sammanhang

    29.9.2023

    Efter sin stroke hittade Seppo Perttala gemenskap och kamratstöd. Den nya ordföranden för Birkalands AVH-förening vill nu erbjuda liknande stöd till så många drabbade som möjligt.

  • Tusentals räddade människoliv

    26.5.2023

    När den världskända hjärnkirurgen Juha Hernesniemi slutade operera kände han stolthet över otaliga lyckade operationer men även skuld. Misstagen stör, men patienternas tack ingjuter hopp i att det egna arbetet har varit betydelsefullt.

  • ”Motion är den bästa rehabiliteringen”

    28.11.2022

    Efter en hjärnblödning uppskattar Mika Kulmala sömnen på ett nytt sätt. Att stressa för småsaker känns också allt onödigare.

  • Orden kom så småningom tillbaka

    6.5.2022

    Musiken har varit Jukka och Riitta Fabrins gemensamma språk också när kommunikationen varit utmanande på grund av Jukkas afasi. Tack vare ihärdig talterapi blir det hela tiden lättare för Jukka att prata, läsa och skriva.

  • ”Jag vet att jag kan skatta mig lycklig”

    7.3.2022

    När tv-journalisten Nicklas Wancke återvände till jobbet efter en hjärninfarkt har han lärt sig att hålla pauser. Numera tummar han inte heller på nattsömnen.

  • ”Jag bestämde att jag skulle få min dotter att skratta igen”

    26.11.2021

    Katri Espo-Jäkälä och Ari Jäkälä har gått igenom alla föräldrars mardröm. Men tre år efter att dottern insjuknade vågar de lita på livet igen.

  • Så småningom tillbaka till arbetslivet

    26.11.2021

    Efter en hjärnblödning insåg Marianne Helmi att man inte ska överskatta sina egna resurser. Enligt henne ska man vara nådig mot sig själv när man återgår till jobbet.

  • ”Att betala skatt grämer mig mycket mindre nu”

    26.11.2021

    Borgåbon Lauri Fagerlund, 38, blev känd för många via dokumentärprogrammet Elossa 24h. Tv-serien skildrar ett dygn inom den finländska hälsovården på olika håll i landet. I serien fick tittarna följa med Fagerlunds aneurysmoperation. Det har gått ett år sedan operationen och han mår bra.

  • ”Allt det viktiga finns inom hemmets fyra väggar”

    26.11.2021

    När knappt trettioåriga Mari Manninen insjuknade ändrades livet för hela familjen. Flera månader senare är alla fyra eniga i att det också ledde till bra saker. Familjen svetsades samman tajtare än tidigare.