Tillbaka till arbetslivet – i eget tempo

7.9.2021
Tillbaka till arbetslivet – i eget tempo

När Harri Kiema återvände till arbetslivet efter en hjärninfarkt fick han lära sig att lyssna noggrannare på sig själv. Utöver de nära anhöriga har också arbetsgivaren och företagshälsovården varit ett viktigt stöd.

När 41-åriga Helsingforsbon Harri Kiema insjuknade jobbade han som kundbetjäningschef inom IT-branschen. Arbetet hade en central roll i hans liv och han hade ständigt bråttom. En vanlig fredagsmorgon i februari 2019 reagerade han på att han mådde konstigt.

– Jag funderade en stund om jag varit på bar kvällen innan. Jag kände mig svag och det svindlade. Jag sa till frun att jag antagligen håller på att bli sjuk. Jag började misstänka något allvarligare när jag glömde stänga av kranen på toaletten. Jag kunde inte svälja vatten och så småningom blev också mitt tal otydligt, minns Harri.

Han återvände ändå till sängen och började söka information på internet om sina symptom. När också fingrarna slutade fungera ringde frun en hälsorådgivning. Där uppmanade man dem att genast beställa en ambulans.

Enligt Harri blev den korta sträckan till närmaste räddningsstationen och till Mejlans sjukhus hans räddning.

– Fastän jag sölade bort en del tid var jag på avdelningen för första hjälpen redan en halv timme efter första samtalet. Där fattades ett snabbt beslut om att inleda blodproppsupplösande behandling.

Harri berättar att han under de första stunderna var rädd för flera saker. Kommer han ännu att kunna röra på sig? Hur ska det gå för familjen?

– Men jag tänkte också på jobbet trots att jag var chockad. Genast när behandlingen började verka och jag kunde mumla lite bad jag min fru meddela min chef.

Föreställde sig en snabb återkomst

Det framgick att Harri under sin nattliga hjärninfarkt haft tur i oturen. Proppen hade bildats på en plats som inte orsakade stor skada till de delar i hjärnan som reglerar till exempel rörelse och prat.

När han kom hem efter en vecka på sjukhus trodde han att allt snart skulle vara som förut.

– Neurologen började prata om en tre månaders sjukskrivning. Jag blev förfärad och sa att det inte kommer på fråga.

Sedan köpslog vi båda två tills vi kunde enas om två månader, säger Harri med ett skratt.

Han fick ändå snabbt inse att bara ett beslut om att återgå till det tidigare livet inte räckte. Han hade insjuknat allvarligt och i början var tröttheten övergripande. Till slut behövdes också en tredje månad med sjukskrivning.

Så småningom började krafterna räcka för annat än för vila. Under sjukledigheten hittade Harri helt nya hobbyer som han inte tidigare tycktes ha tid för.

– Jag började röra på mig utomhus och skaffade en terrängcykel. Jag märkte att jag njöt av den finländska naturen på ett helt annat sätt än tidigare. Dessutom började jag bekanta mig med Helsingfors fina allmänna bastur.

De nya intressena har blivit en permanent del av Harris liv. Han säger att han i skogen eller under ett bastubad upplever nästan meditativa stunder av lugn.

– Ett tips för alla andra som återhämtar sig är att det verkligen lönar sig att njuta av friheten under sjukledigheten. Man kan lära sig något överraskande om sig själv.

Försök och misstag

Harri Kiema berättar att det inte var helt okomplicerat att återvända till arbetslivet. Han började med att jobba 4–5 timmar tre dagar i veckan. Redan den här arbetsmängden visade sig vara betungande.

– Nu i efterhand var det största misstaget ändå att jag genast återgick till mina gamla uppgifter. Jag tog hand om fem kunder före jag insjuknade. De mindre kunderna föll bort, men de största och mest belastande blev kvar. Och detta gjordes efter mitt önskemål.

Harri berättar att han naturligtvis inte trodde sig vara oersättlig eller att han skulle ha tvivlat på kollegernas kunskaper. Snarare föddes ambitionerna av ett inre driv. Naturligtvis funderade han också på det ekonomiska.

– Som pappa till tre barn och med ett bostadslån tänkte jag mycket på hur vi ska klara oss om jag inte längre kan heltidsjobba. Jag ville visa att jag ännu duger till något.

Fastän han både kunde röra på sig och tala som förr kändes det annorlunda på jobbet. Harri blev lätt trött och glömde saker.

Efter några månader förvärrades hans hälsotillstånd och till slut började han få oroväckande symptom.

– Ibland kände jag mig så svag att jag var rädd för att få en ny infarkt på natten. Ibland på jobbet fanns det stunder då jag inte såg skärmen ordentligt.

Samtalshjälp kom väl till pass

Harri började bena ut sin situation på nytt tillsammans med företagshälsovården. Han tackar framförallt sin företagsläkare Matti Eerola för stödet.

– Min största kund byttes bort. Dessutom uppmuntrade Matti mig att delegera och prioritera modigt på jobbet. Sju möten under en dag är för mycket för vem som helst, men framförallt om man rehabiliteras efter en hjärninfarkt. Nuförtiden strävar jag efter att välja högst två eller tre möten per dag där jag verkligen behövs.

Coronarestriktionerna visade sig till slut bli en lyckospark. Just när hela Finland övergick till distansarbete hade Harri redan tillsammans med sin läkare hunnit fundera på att ansöka om deltidspensionering för ett år.

– Jag hade jobbat en del på distans förut, men det passade utmärkt i min nya situation. Hemma är det lätt att ta de andningspauser jag behöver: om jag är trött kan jag lägga mig ner en stund.

Även traumaterapin visade sig vara oerhört viktig. Också den inledde Harri efter en uppmaning av företagsläkaren. Det är först med terapeuten som han ordentligt processat insjuknandet, återhämtningen och de känslor som det allvarliga hälsotillståndet väckt.

– Som en typisk man hade jag bitit ihop och tänkt att det inte lönar sig att älta saker. Men ketchupflaskan öppnades under första terapisessionen. Jag grät äntligen ut min sorg om min nära döden-upplevelse och avslutningen på mitt förra liv.

Också anpassningsträningen som Harri deltagit i både ensam och tillsammans med familjen har varit mycket givande. Hjärnförbundets kurs för personer i arbetsför ålder gav ett bra perspektiv på den egna situationen.

– Och framförallt min fru och barnen gillade sommarens familjekurs, nämner Harri.

Nya värderingar

I dag hör Harri Kiema till den tyvärr lilla gruppen människor som på heltid kunnat återvända till arbetslivet efter en allvarlig blodcirkulationsstörning i hjärnan. Hans inställning till livet och arbetet är ändå inte som förr.

– Arbetet är fortfarande viktigt för mig både mentalt och ekonomiskt, men nuförtiden är det inte längre viktigare än hälsan. Orsaken till min hjärninfarkt förblev outredd, men själv tror jag att jobbstressen påverkat.

Framförallt neurologens ord, som uttalades dagen efter infarkten, har stannat hos Harri.

– Hon konstaterade att jag måste jobba inom IT-branschen, eftersom han hela tiden tog hand om andra som jobbar i samma bransch. Själv tänker jag inte längre låta arbetet styra livet, utan uppskattar min fritid och min familj. Betydelsen av vänner konkretiserades när de hälsade på redan i sjukhuset.

Harri berättar att han jobbar på ett annat sätt än förr och att han uppmärksammar sina egna gränser.

– Förr kunde jag ha flera skärmar öppna och jobbade med flera saker samtidigt. Det fungerar inte längre att jobba så. Nu fokuserar jag på en sak åt gången. Att skriva är fortfarande svårt för mig.

Till alla som återhämtar sig efter en blodcirkulationsstörning i hjärnan vill han främst skicka en hälsning om tålamod.

– Jag fick höra att det skulle lätta efter ett par år. Och det är sant. Man måste alltså ge sig själv tid.

  • Text: Mari Vehmanen
  • Foto: Jari Härkönen
  • Översättning: Michaela von kügelgen