”Allt det viktiga finns inom hemmets fyra väggar”

26.11.2021
”Allt det viktiga finns inom hemmets fyra väggar”

När knappt trettioåriga Mari Manninen insjuknade ändrades livet för hela familjen. Flera månader senare är alla fyra eniga i att det också ledde till bra saker. Familjen svetsades samman tajtare än tidigare.

Det skulle ha varit en trevlig kväll i juli. För ett och ett halvt år sedan lagade Karlebybon Mari Manninen, 30, kvällsmål i köket. Familjens då femåriga dotter Lumi, tvååriga dotter Leona och Maris systerdotter Odessa, som sov över, väntade ivrigt. Maris man Simo, 38, hade just kommit hem från gymmet och gått i duschen.

– Vi skulle lägga flickorna och efter det tillbringa kvällen tillsammans, berättar Mari.

Plötsligt fick hon jättestark huvudvärk, kände sig spyfärdig och snurrig. Några minuter senare hittade Simo henne lutandes mot köksbordet. Maris ögon irrade och hon kunde inte säga något sammanhängande. Simo blev väldigt rädd och bestämde sig för att ringa till Maris mamma och be henne komma dit.

Maris mamma hittade dottern i dåligt skick och valde att ringa ambulans. Medan de väntade på den började Mari spy häftigt. Mamman försökte lugna ner Mari genom att stryka dotterns hand som var helt våt av svett. Ingen hade en aning om vad som just hänt.

Magnetbild avslöjade överraskning

För Mari kändes det som om hon såg på en film på långt håll. I ambulansen kopplades flera droppslangar i henne och i Karleby sjukhus gjordes en datortomografi för att kunna utesluta hjärnblödning. Bilderna visade inget oroväckande och läkaren valde att flytta Mari till neurologiska avdelningen.

Hon kände sig svag och var mycket virrig. I synfältet fanns en märklig sågtandad figur. Det kändes som att något mycket allvarligt hade hänt.

Nästa morgon ville läkaren ännu göra en magnetröntgen av hjärnan på grund av Maris svårigheter att prata. Detta skulle alltså göras för säkerhets skull innan hon var redo att åka hem. Av någon anledning dröjde det två dygn innan hon fick komma till magnetröntgen.

På dag tre i sjukhuset satt Mari sjukhusets kafé med Simo och flickorna när hennes telefon ringde. Sköterskan ringde och sa att hon genast måste återvända till avdelningen.

Mari såg redan i läkarens blick att de hade hittat något allvarligt. Magnetröntgenbilden avslöjade att hon haft över tio små blodproppar runtom i hjärnan som förklarade alla hennes häftiga symptom.

– Jag var helt i chock. Jag tänkte bara på vad som hade hunnit hända mig i och med att trombolysen inte inleddes i tid.

Oro och rädsla

I Maris papper stod senare: ”multipla hjärninfarkter av okänt ursprung”. Det innebar att läkarna trots otaliga undersökningar inte kunde hitta orsaken till hjärninfarkterna.

Efter åtta dagar på sjukhus fick Mari återvända hem till Simo och flickorna. Alla vara oroliga och rädda. Kunde blodpropparna förnyas? Skulle mamma bli återställd? Hur skulle familjen klara av den nya situationen?

Mari kände sig fortfarande mycket svag. Hon kunde nog prata och gå, men varje gång hon gick efter tidningen från brevlådan spydde hon på vägen. Största delen av tiden ville hon bara sova. När Simo studerade och flickorna var på dagis vågade hon ändå inte göra det.

– Jag var rädd för att somna ensam, om jag sedan skulle vakna upp på sjukhuset som en grönsak, säger Mari.

Också Leona och Lumi var rädda efter att mamma insjuknade.

– De uppfattade tydligt att något allvarligt hade hänt.

Leona kunde inte ännu säga något men ville hela tiden vara nära sin mamma. Lumi å sin sida tvekade kring att åka till dagis, eftersom hon ville stanna hemma och se till att mamma säkert skulle klara sig. Hon var rädd för att det skulle hända något med mamma igen och att hon skulle hamna på sjukhus för resten av livet eller till och med dö.

– När jag senare hamnade på sjukhus på grund av migrän var Lumi väldigt rädd. Hon tänkte att hon hade gjort något fel när hon inte var hemma för att ta hand om mig.

Kärleken blomstrar och krackelerar

Ett par veckor efter sjukhusvistelsen var Mari och Simo som nyförälskade. Simo tyckte det var underbart att Mari hade fått komma hem. För honom var det viktigaste att familjen var samlad.

De följande veckorna visade ändå att inget var som förr. Fastän Mari fortfarande såg likadan ut led hon av ständig och kraftig hjärntrötthet. När hon tidigare hade varit energisk, sportig och en som fick saker gjorda, hade hon plötsligt svårt att klara av dagliga rutiner. Simo fick i stort sett fullt ansvar för allt i hemmet och vardagen. Den ständiga tröttheten och oförmågan att klara av vardagliga uppgifter gav Mari ångest.

– Vi bråkade hela tiden om obetydliga småsaker. Jag började tänka att vi inte längre klarar av detta tillsammans. Ibland tänkte jag till och med på att vi måste skilja oss med Simo, berättar Mari.

Anpassning till nya egenskaper

Simo tänkte aldrig på skilsmässa. För honom var det självklart att parförhållandet skulle klara av fruns insjuknande. Trots det blev flera situationer fullständiga överraskningar. Han hade svårt att förstå hur kraftig hjärntröttheten var.

– Jag undrade över att Mari ständigt bad mig att göra allt möjligt. Jag kunde svara "varför gör du inte det själv". Jag förstod helt enkelt inte att hon just då inte kunde göra något.

Simo märkte också att Maris humör svängde mer än tidigare. När hon tidigare hade påpekat något snällt kunde hon efter insjuknandet bli arg snabbare eller säga något kraftfullare.

– Jag har varit tvungen att öva mig på att ta emot Maris känslor. Ibland kan jag göra det, ibland inte, säger Simo.

Fattade beslut om att stanna ihop

Fastän vardagen var tuff på flera sätt, hjälpte kärleken och viljan att stanna ihop att klara av utmaningarna i förhållandet. Mari och Simo gjorde ett medvetet beslut att stanna ihop. Samtidigt bestämde de sig för att gå i parterapi via familjerådgivningen. Via det började saker och ting så småningom löpa allt bättre.

– Vi båda lärde oss att prata ännu öppnare om våra känslor. Via det förstod vi också varandra bättre.

Mari och Simo försöker skapa en så trygg känsla som möjligt för Lumi och Leona. För Lumi förklarade de att mamma hade haft blodproppar och att hon därför varit på sjukhus. De lärde också dottern att ringa nödnumret 112, så att hon inte behöver vara nervös kring om hon kan göra rätt sak vid en eventuell nödsituation.

På känslonivå svarade Mari och Simo på flickornas rädslor genom att hålla dem nära, kramas och pussas. Med tiden började oron skingras.

– Familjerådgivaren sa senare att vi lyckades bra med att berätta om allt för barnen på en nivå som motsvarade deras ålder, berättar Mari.

Här och nu

Knappt ett och ett halvt år senare lider Mari fortfarande av kraftig trötthet och överkänslighet för ljud. Ibland undrar hon om besvären hade gått att förhindra med snabbare vård. Hon vill ändå inte älta det förflutna. Mycket är bättre nu än tidigare, det är Mari och Simo eniga
om.

– Mitt insjuknande tvingade oss att se över våra värderingar. Det fick oss att förstå att allt det viktiga finns inom hemmets fyra väggar, säger Mari.

Simo håller med. De tuffa månaderna och utmaningarna har fått honom att förstå betydelsen av både familj och samvaro med nära och kära. Han har tillbringat mycket mer tid hemma efter att Mari insjuknade.

– Utmaningarna svetsade oss tätt samman och fick kärleken mellan oss att växa ytterligare.

Kärleken och omsorgen syns och känns i familjens vardag. Mari, Simo, Lumi och Leona njuter av vardagen genom att äta god mat, promenera i skogen, sova på lande och se på tv-programmet Masked Singer. Inget av det de gör är en självklarhet och det gör varje dag speciell.

  • Text: Hanna Vilo
  • Foto: Ulla Nikula