”Jag vet att jag kan skatta mig lycklig”

7.3.2022
”Jag vet att jag kan skatta mig lycklig”

När tv-journalisten Nicklas Wancke återvände till jobbet efter en hjärninfarkt har han lärt sig att hålla pauser. Numera tummar han inte heller på nattsömnen.

Händelserna för ungefär ett år sedan är enligt journalisten Nicklas Wancke en fingervisning om hur otrolig människans hjärna är. Han var med i direktsändning i TV1:s morgonprogram utan att veta att han redan fått en massiv hjärninfarkt.

– Tydligen kan man göra det här jobbet med bokstavligen bara en hjärnhalva. Jag hann genomföra ett par intervjuer innan producenten sa att jag ska sluta jobba och åka till läkaren.

Flera sammanträffanden ledde till att Nicklas tolkade symptomen fel. Det grötiga pratet och den stela hakan trodde han att berodde på sömnapnéskenan som han använt under natten. Huvudvärken och problem med synen var typiska tecken på migrän.

– Och jag måste erkänna att jag, med tanke på att jag är journalist, hade pinsamt dålig koll på tydliga tecken på hjärninfarkt.

Tittarna var mer på alerten och började skicka oroade meddelanden till redaktionen.

Nicklas skarpa agerande förvillade också proffsen. Den första läkaren skickade honom hem för att vila och ordinerade värkmedicin. Till slut upptäcktes infarkten först efter helgen när Nicklas sökte sig till nya undersökningar.

– Alla stirrade förvånat på mig och undrade om bilderna verkligen var från min hjärna. Jag kunde ändå prata och gå och verkade i stort sett helt normal.

Sjukledigheten skrämde

Att inleda blodproppslösande behandling var redan för sent när infarkten upptäcktes. Insikten om allvarlig sjukdom kom som ett hårt slag i sjukhussängen.

– Först kontrollerade jag om synen fungerade. Sedan provade jag om händerna och fötterna rörde på sig. Jag suckade av lättnad och konstaterade att jag hade haft jävligt bra tur.

Nicklas betonar att han vet hur lycklig han kan skatta sig. Med tanke på hur omfattande infarkten var har följderna av den varit rätt små.

– Allt handlar om slumpen. Om blodproppen hade varit en centimeter åt sidan skulle jag inte sitta och prata här.

I början var det svårt för Nicklas att erkänna de kognitiva följderna av infarkten.

– Jag har i efterhand fått höra av neuropsykologen att vi som haft en propp i högra hjärnhalvan har en tendens att underskatta följderna. Först tyckte jag att det lät helt sanslöst när läkaren sa att jag skulle ha minst sex månader sjukledigt.

Efter att ha vant sig vid tanken berättar Nicklas att han till slut njutit av den obligatoriska andningspausen som orsakades av sjukdomen. Fastän coronatiden begränsade alternativen har det varit fint att kunna träffa vänner i lugn och ro.

Det bästa har varit att få sova ut för första gången på länge. Särskilt i början kunde Nicklas lätt sova klockan runt.

– Bara vi som jobbat i flera år med nattjobb vet hur det känns att vakna varje natt klockan tre efter bara några timmars sömn. Det har känts som en gudagåva att få sova nu.

Dagjobb på distans

Så småningom har Nicklas återvänt till jobbet, men i början var han nervös för att ta emot också små uppdrag.

– Min vän, regissören Ville Suhonen, frågade om jag kunde göra en kort speak för hans dokumentär. Jag var jätterädd, kan jag längre något? Efter inspelningen var jag tvungen att fråga Ville om allt gick bra.

Följande steg var att vara konferencier på ett seminarium som handlade om Östersjön och att efter det ställa sig framför kamerorna som programledare i Yles julkonsert. Båda gick bra.

– Det var en otrolig boost att inse att folk fortfarande litar på mig och att jag klarar av jobbet. Känslan var lika magisk som när jag som barn överkom min mörkerrädsla och vågade gå i ett mörkt hus på natten. Men efter de intensiva inspelningarna av julkonserten var jag nog tvungen att vila i tre dagar.

Regelbundet arbete har Nicklas inlett i Yles bekanta morgonredaktion via arbetsprövning. Åtminstone tills vidare jobbar han med research i stället för att stå framför kameran. Det kan Nicklas jobba med hemifrån under vanlig arbetstid.

Återkomsten har skett i lämpligt tempo enligt honom. Till en början var hans arbetsdag fyra timmar.

– Att göra research och förbereda intervjuer är väldigt bekant för mig. Under första dagen frågade jag ändå min kära journalistkollega Anna Lehmusvesi om mina intervjufrågor var bra.

Att ta pauser är också nytt. Innan Nicklas insjuknade hade han vant sig vid att jobba på utan att stanna upp och ofta skippade han också matpauserna.

– Nu har jag lärt mig att hålla mikropauser. Genast när jag börjar tröttna på att stirra på datorn stiger jag upp en stund, går ut med hunden eller gör lite pausgymnastik.

Nyttiga förhandlingar med företagshälsovården

Nicklas tackar sin arbetsgivare Yle för uppmuntran och stöd. Under sjukledigheten ringde chefen med några veckors mellanrum och frågade hur han mår. Det fanns ändå ingen press på att återvända.

Före arbetsprövningen inleddes förhandlingar med företagshälsovården och de har fortsatt kontinuerligt. Enligt Nicklas är de ett utmärkt sätt att följa med situationen och planera framtiden.

– I förhandlingarna med företagshälsovården har vi gått igenom relevanta frågor. Också pensionsfonden, som betalar min lön under arbetsprövningen, har deltagit.

Det överraskande totalstoppet har tvingat den erfarna journalisten att reflektera över sin karriär.

– Jag är nu 56 år. Jag hinner och vill ännu jobba med något som jag känner passion för. Arbete är viktigt för mig, men det måste generera bra känsla.

Nicklas planerar inte att börja jobba med de tidiga morgon - sändningarna igen. Att tumma på nattsömnen känns som ett för högt pris just nu.

– Min stresstålighet är inte som förr. Jag vill ta hand om min ork.

I övrigt har det inte behövts några större omställningar i livsstilen. Regelbunden motion samt mycket vegetariskt och fisk var redan en del av Nicklas liv sedan tidigare.

Han ser sig själv som ett bra exempel på att vem som helst kan få en hjärninfarkt – också utan tydliga riskfaktorer. I efter - hand finns det endast en grej som hade kunnat varna om det som skedde – förmaksflimmer.

– Nå en ändring har jag ändå gjort. Efter att jag insjuknade har alkoholen fallit bort helt av sig själv. Jag har inte haft lust att utsätta min hjärna, som ännu återhämtar sig, för alkoholens påfrestningar.

Att ge upp alkoholen har enligt Nicklas inte känts som någon uppoffring.

– Nuförtiden finns det väldigt god alkoholfri öl. Jag har ock - så deltagit i alla möjliga festligheter som till exempel spelkväll med killarna och jag har haft precis lika roligt som förr.

Stanna inte i rädslan

Trots god medicinering erkänner Niklas en liten oro för återfall.

– Efter att jag duschat tänker jag att inte föll ihop denna gång heller och orsakade vattenskada. Eller när jag kokar ägg stänger jag av spisen så snabbt som möjligt om jag är ensam hemma. Samtidigt inser jag ändå att jag inte kan stanna kvar i rädslan.

Bland de närstående, särskilt hos hans fru, väckte insjuk - nandet först oro, sedan lättnad men också ett behov att vilja skydda honom.

– Själv har jag för resten av livet fått en utmärkt ursäkt för allt jag glömmer bort och såsar till! Men ärligt talat, det krävs mycket tålamod av närstående att orka med den långsamma återhämtningen.

Mängden respons som Nicklas fått har också varit över - raskande och berörande. Många bekanta och obekanta har berättat om sina egna erfarenheter eller om en närstående som insjuknat.

Infarktsymptom i direktsänd tv har naturligtvis väckt mycket uppmärksamhet. Nicklas berättar att han velat prata öppet om sitt insjuknande och på det sättet öka människors kännedom.

– Jag ger gärna ett ansikte för saken. Jag tycker att det är mycket trevligare och viktigare än att till exempel marknadsfö - ra kosmetik på Instagram. Och till andra som också återhämtar sig från en infarkt vill jag, trots att det kan låta patetiskt, säga en sak: livet är härligt.

Aivoterveys 1/2022.

  • Text: Mari Vehmanen
  • Foto: Jari Härkönen